Idag blev det animerat. Kom över en film av Henry Selick från 2009.

Blev helt chockad över hur välgjord och snyggt den var uppbyggd och såklart med en liten twist som fick en att hoppa till. Det handlar om en flicka, Coraline och hennes dystra vardag med sin mamma och pappa.
Det har flyttat in i ett stort rosa hus med udda grannar. Hennes mor och far har aldrig tid för henne, det finns inget att göra, och den enda kompisen önskar hon inte prata. I denna dystra värld utan färgnyans upptäcker den upproriska flickan en liten dörr som är förseglad av tegelstenar. Konstigt men samtidigt väldigt intressant för flickan.
Samtidigt kommer grannpojken med en docka som ser exakt ut som henne och efter att denna underliga docka hamnat i Coralines ägor börjar udda saker hända. Den tidigare förseglade lilla dörren blir en tillflyktsort där allt som flickan egentligen vill verkställs. Men denna värld av god mat, mor och far som visar kärlek och förståelse är nästan för bra för att vara sann? Coraline ifrågasätter ifall det faktiskt kan finnas en "andra" mamma och pappa och varför har dom knappar som ögon? Har dockan något med det här att göra?

En väldigt spännande skildring på ett nästan skräckromantiskt vis skildras denna unga flickas vardag och lek med eskapism. Henry Selick lyckas göra en komisk men samtidigt lite läskig film och det är ju där kritiken kommer in.
I mitt tycke anser jag att han den kunde blivit bättre ifall han hade valt att hålla sig till antingen barn under 12 eller vuxna. Det finns scener där barn skulle somna, samtidigt som scener som skulle kunna bygga upp de äldres upplevelse ännu mer.

Detta är inte så ofta man märker av men var tvungen att notera i alla fall!
Betyg blir 9/10
Sammanfattning: Sevärd!